Precis när livet skulle vara som lättast och roligast så fick jag reda på att jag lever med diagnosen Retinitis Pigmentosa. Samma år som jag tog studenten så åkte jag, mamma, pappa och min lillasyster till Tunisien på semesterresa. När vi en morgon skulle ner för att äta frukost så kände jag helt plötsligt att jag behövde hålla i räcket och känna med foten var första trappsteget började. Mamma tittade lite på mig och var lite förvånad över det hon precis hade sett mig göra och frågade undrande om jag verkligen inte kunde se trappstegen.  

Jag tyckte nästan att det kändes som om trappstegen smälte in på något vis. Som om jag inte kunde se när dem började och slutade. Här börjar min resa. Ett liv som seende förvandlas sakta men säkert till ett liv med blindhet. 

När vi var hemma igen så bokade jag tid hos ögonläkaren. Väl vid besöket så konstaterades det att jag lever med diagnosen RP (Retinitis Pigmentosa). Det finns cirka 400 varianter av denna diagnosen och idag finns det behandlingar till några av dem, men inte till alla. 

Min dröm var att bli barnmorska men det skulle ju inte gå om jag inte kunde se något. Beskedet från ögonläkaren gjorde mig orolig, förvånad, arg och ledsen…allt kändes helt plötsligt så jobbigt. Jag hade tusen frågor och funderingar i mitt huvud och framtiden blev ett stort frågetecken för mig. 

Även om jag klarade mig bra utan hjälpmedel dem första åren så började jag lära mig använda förstoringsprogram och tal på datorn. När jag två år senaren satt i min studentlägenhet i Halmstad så började allt fler hjälpmedel komma in och verkligheten började komma ifatt mig. Händer detta verkligen? Jag började se mer och mer suddigt och jag minns att jag fick planera in rätt tid på eftermiddagarna för att träffa vänner, slänga soporna eller gå och handla. Jag blev så ljuskänslig att dagsljuset bländade mina ögon så pass att jag började använda solglasögon.

I början lever man i förnekelse, allt kommer som en chock för att sedan gå vidare till nästa fas. Jag tänkte för mig själv att jag har två val. Antingen kunde jag må dåligt av att min syn försämrades eller så kunde jag välja att göra det bästa av situationen. Jag valde att bemöta motgången och det gjorde jag tack vare min inre vilja och min omgivning.

Efter studierna flyttade jag tillbaka till Jönköping och blev aktiv i föreningslivet. Jag satt med i styrelsen Unga med synnedsättning Syd fram tills jag fyllde 31 och har även suttit som ledamot ett antal år i styrelsen för Synskadades Riksförbund Jönköpings län.

The love of my life, Kamyar, träffade jag på en fest april 2018 och efter hans enorma support och pushande så valde jag att starta aktiebolaget PARIMA H 2020. Vad jobbar jag med då? Jo, jag driver föreläsningar för skolor, företag och organisationer samt driver en inredningsbutik online. Yes! Du läste rätt! Jag som idag inte ser mer än ljus och mörker säljer inredning för dig som vill skapa ett hem med känsla. 

2021 blev jag nominerad till årets unga ledande kvinna och idag går mina timmar på jobbet till föreläsningar, butiken och att skapa kontent på sociala medier om hur det är att leva med blindhet.